Förord
Behövs ytterligare en bok om löpning? Frågan måste ställas, och jag vet att Simon Wikstrand har ställt den åtskilliga gånger – både till sig själv och till personer i sin omgivning, däribland mig. Faktum är att flertalet av de böcker om löpning som släppts sedan den andra stora joggingvågen började svepa över världen är tämligen överflödiga. Det finns en handfull gyllene undantag, men det mesta av relevans som finns att säga om motionslöpning sades redan i standardverket, Jim Fixx ”The complete book of running” från 1977.
Med det sagt: Mitt förhållande till sporten är av en sådan art att det räcker med att ”löpning” i någon form figurerar i titeln på en ny bok för att jag ska läsa – och sedan, för det mesta, känna mig lurad. Jag har läst intetsägande löparböcker av såväl eftertänksamma Nobelpriskandidater som hurtiga fitnessprofiler.
Jag vet att många människor tycker annorlunda och omfamnar både böcker som upphöjer löpning till en andlig aktivitet och coffee table-blaffor med praktiska tips, ackompanjerade av flashiga bilder, om hur man med hjälp av färgstarka kläder kan finna inspiration att ge sig ut och springa en kulen höstdag. Det är inget fel i det, men det här är ingen sådan bok.
Det här är, som titeln förkunnar, en liten bok om löpning. En anspråkslös bok, men samtidigt en bok med hög igenkänningsfaktor som på ett rakt och ärligt sätt berättar hur man genom löpning kan påverka både sitt eget och andra människors liv i mestadels positiv riktning. Samtidigt är det en bok som inte väjer för de negativa konsekvenser som ett alltför intensivt kärleksförhållande till sporten kan få. Det är en bok om besatthet, vägval, mod och övermod.
De personliga erfarenheter och insikter som Simon delar med sig av rymmer en allmängiltighet, som gör innehållet i ”En liten bok om löpning” till något som alla som investerat helhjärtat i någonting kan relatera till. Det behöver inte handla om löpning, det kan lika gärna vara en annan sport eller motionsform, ett yrke, ett kärleksförhållande eller fågelskådning.
Men nu handlar det om löpning, och det är kanske inte så konstigt eftersom det är en av de mest beroendeframkallande motionsformerna som existerar. Rena drogen, om ni frågar mig – på grund av kickarnas styrka och att allting är så enkelt att mäta. Att målmedveten och regelbunden träning leder till stora framsteg och starkare kickar spär bara på beroendet.
Jag har själv varit en av ”de beroende”. Under några intensiva tonår bokstavligt talat levde jag för löpning. Jag sprang till dess att kroppen skrek åt mig att ta det lugnt. Då slog jag dövörat till och fortsatte att springa tills jag kraschade totalt.
Det tog många år innan jag hittade tillbaka till löpningen. Nu i mogen ålder springer jag huvudsakligen för att må bra och uppnå den känsla av välbehag som infinner sig när jag är i god form och löpstegen känns lätta. Men jag lovar, det räcker med ett par bra träningspass för att jag ska börja fantisera om full satsning mot nya personliga rekord och sprängda gränser. Lyckligtvis stannar det vid fantasier och jag återbördas snabbt till verklighetens motionslöpning. Trots detta kan jag fortfarande inte låta bli att snegla på klockan när jag springer. Jag vill ju veta hur fort (eller hur långsamt) det går.
Det finns ett inte oansenligt element av komik i att vuxna människor – mestadels män – snöar in på löpning så till den grad att de försakar jobb och relationer för att kunna träna som dårar för att kapa några sekunder på sitt personliga rekord på milen. Dessa elitmotionärers satsningar blir inte mindre komiska av att ett uppfyllt mål, förutom personlig tillfredsställelse, på sin höjd genererar några dussin tummar upp och glada tillrop på sociala medier.
Men man ska inte underskatta betydelsen av personlig tillfredställelse och omgivningens bekräftelse. Sociala medier har på ett brutalt sätt avslöjat en stor grupp löpare som obotliga narcissister. Simon är väl medveten om detta, han är också flitig med att dela med sig av sina träningar och tävlingar på Instagram och Facebook. Och under de år av hans liv som den här boken skildrar var hans identitet i omvärldens ögon intimt förknippad med löpning. Samtidigt finns det någonting som skiljer ut Simon från den stora massan av självutnämnda hälsoprofeter och bekräftelsetörstande motionärer – och det är att Simons bästa distans inte är milen, halvmaran eller maran, utan självdistansen. Han har en förmåga att zooma ut och se på sig själv med kritiska ögon när löpningen börjat gå ut över livets verkliga väsentligheter. Han kan också lyfta blicken från sin egen navel och se andra människor och deras betydelse, samt reflektera över sina tillkortakommanden och framgångar.
Löpning är trots allt inte allt, och det finns något väldigt befriande och underhållande i hans sätt förmedla dessa ibland dyrköpta lärdomar.
Livet blir inte alltid som man tänkt sig, men det kan bli bra ändå. Och varför inte springa under tiden?
Magnus Ransheim
Journalist, blivande fysioterapeut samt inbiten motionslöpare