Kapitel 13 – Att springa i andra länder (Andreas Berner)

Posted on

Att springa i andra länder

Söndag morgon, har varit borta från hemmet i Sverige sedan i måndags och än dröjer det en vecka till innan jag är tillbaka hemma i Allerum utanför Helsingborg. Om ett par timmar ska jag och min kollega köra norrut för ett möte. Men nu står jag i foajén till hotellet, klockan är 06.30 och på programmet står det långpass. Jag har druckit ett par klunkar vatten på rummet innan jag gick in i hissen men inser nu att det hade varit bra att ha med en liten vattenflaska.

Jag går ut genom skjutdörrarna och väntar på att Suunton skall hitta GPS-signal. Jag trycker igång klockan, springer höger och känner direkt de karaktäristiska dofterna som uppenbarar sig. I det här fallet typiska storstadsdofter, som nybakat från ett bageri och ventilationen från ett tvätteri som släpper ut doften av nytvättade kläder.

När strandpromenaden med havet som bakgrund uppenbarar sig vet jag att jag hittat rätt. Jag tar österut för att köra passet längs rutten jag rekat på kartan dagen innan. Nu har jag två timmars lugnare löpning framför mig innan det är dags för frukost och innan dagens andra sysslor tar vid. Det här är för mig en favoritstund oavsett plats i världen. Efter ett par kilometer uppenbarar sig texten och monumentet jag sprungit förbi någon gång tidigare, MONTEVIDEO med stora betongbokstäver.

Ytterligare ett av de planlagda passen är igång, i ett land och på en ort som inte är hemma utanför husknuten.

Jag springer när jag reser i jobbet av egentligen exakt samma anledning som jag springer rent generellt. Visst, där finns en bakomliggande personlig tanke om välmående och att det är nyttigt men i ärlighetens namn har hälsoaspekten i min egen löpning passerats för länge sedan. Som familjefar och med ett tidskrävande internationellt arbete är det ett pusslande och konkurrerande om tid som för så många andra. Drivkraften är dock stark och den drivkraften hos mig är att vara i god form och att uppnå sina uppsatta mål. Den känslan är för mig personligen värd allt prioriterande och pusslande.

Att springa utomlands är bara en förmån, att få se nya platser, att få träffa nya människor och att ibland kunna åtnjuta shortsväder när det hemma har varit underställ på sedan månader. Planeringen är allt och löpning som motionsform kräver inte mycket i form av extra packning.

Jag är väl i och för sig lika skadad som så många andra löparvänner och packar inte bara ett par skor men skor som ska passa både långpasset och de snabba backintervallerna.

På tal om backintervaller, där har jag märkt att jag under de senaste sju–åtta åren, i perioder där jag intensifierat min träning, har utvecklat en egenhet att spana in just backar. Jag kan från ett taxifönster se en lämplig 300-metersbacke för att sedan kolla upp avståndet från hotellet, för att se om det passar att köra veckans backpass just där.

Ett av mina mest minnesvärda ögonblick när det gäller löpning utomlands är från Colombia. Jag var i Cali och hade tidigare fått berättat för mig att jag skulle undvika att springa ut själv. Jag har av den anledningen därför ofta blivit förpassad till löpband på hotellet.

På en resa träffade jag en lokal affärskontakt som också tränade långdistans och sprang maraton, inte bara i Colombia men främst i Nordamerika. Han var med i en träningsgrupp som sprang tidigt på morgnarna i soluppgången och de tränade längs en sträcka som var bevakad och säker samt hade kilometermarkeringar.

Jag blev upphämtad på hotellet och körd ut till platsen för passet, en asfaltssträcka lik en gångväg där vi skulle köra snabbdistans åtta kilometer i en riktning för att sedan vända och avsluta på samma plats.

Jag tyckte gruppen öppnade lite försiktigt men förstod senare att de körde passet progressivt, det vill säga med ökande fart. Jag hade öppnat ganska hårt vilket jag insåg när solen kom upp och värmen och luftfuktigheten slog mig i ansiktet.

Återigen de där dofterna som skiljer sig från Sverige. Där i värmen och den fuktiga luften doftade jorden annorlunda. Jag, den bleke svensken som dragit iväg kunden helt enkelt inte vika ner mig. Jag fick besök bakifrån de sista kilometrarna och väl i mål bjöds vi på kaffe, papaya, mango och banan. Vi utbytte löparerfarenheter, snackade tider, ja ungefär precis samma tugg som hemma på träningarna.

Valet är enkelt, jag kommer att fortsätta prioritera löpningen i min vardag och på mina utlandsresor. Jag ser fram emot fler löparpass i diverse europeiska städer, i parker i Ryssland, på platser i Sydamerika och känna bekanta och nya dofter när stegen rullar på.

Dofter som jag så mycket förknippar med löpning just utomlands!

/Andreas Berner

Försäljningschef och passionerad löpare

PS. Boken går att förhandsboka här!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.