Kenth Svensson, foto Philip Nordin.
Att springa ifrån stress
Vid månadsskiftet november–december 2017 hände något som skulle förändra mitt liv och när det förändrade mitt liv så förändrade det min löpning. Jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom eller psykisk ohälsa. Jag fick med mig tydliga rekommendationer från läkaren; hitta rutiner, ät och sov bra och fortsätt spring, på det sätt som kroppen tillåter.
Det lät ju enkelt men riktigt så enkelt var det inte. Jag var inte beredd på att i vuxen ålder behöva sova vid 17-tiden, trots att jag vaknat vid 9-tiden, jag som snarare var en nattsuddare och brukade somna vid midnatt. Maten blev vad jag orkade fixa och det där med att springa, hur skulle jag orka det?
Vad hände egentligen? Jag var ju bra på att hantera stress, att ha många bollar i luften och tyckte jag var bra på det.
Vad var skillnaden den här gången? Jo, när jag efter ett tag kunde sortera lite tankar så var det tydligt att vad jag ville var inte hela sanningen, vad kroppen klarade av var också en del av sanningen. Och nu var det inte min vilja som sa ifrån, det var kroppen.
Man har såklart hört att man ska lyssna på kroppen men när det gäller stress är det väldigt svårt, det känns som kroppen låter oss kämpa lite längre än vad vi borde göra innan den säger till oss på ett sätt så att vi förstår. Jag hade aldrig tidigare tänkt eller känt att kroppen lever så olika liv och att bara en del faktiskt når mitt medvetande, men det blev tydligt nu.
Jag fick lära mig att förhålla mig till löpningen på ett nytt sätt. Jag började springa korta rundor väldigt lugnt, ofta två–sex kilometer och det var väldigt kort för att vara mig. Men där och då var det lagom för mig och kroppen.
Jag kunde andas normalt när jag sprang och det var väldigt skönt, för andningen var ofta ett problem i vardagen. Att komma hem efter löprundan och inte vara det minsta trött från själva löpningen var nytt för mig, men också en behaglig och skön känsla.
Sakta och successivt kunde jag börja springa mer, men det har tagit mycket längre tid än vad jag trodde att komma tillbaka och såhär ett år efter är jag fortfarande inte tillbaka. Kropp och knopp är fortfarande inte alltid i harmoni med varandra. Jag har kunnat springa några lopp under 2018, men inte på samma nivå som tidigare, men det är okej för mig, jag springer för min egen skull och jag tror fortfarande att jag kan komma tillbaka till gammal god form, när kropp och knopp är tillbaka i harmoni och jag kan träna ordentligt.
Jag bryr mig inte om vad andra tycker om hur långt, hur länge eller vilket tempo jag har när jag springer, om jag känner någon press så kommer den från mig själv. Jag tror det är viktigt att vi lär oss att förhålla oss till den omgivning vi har, för vi kan i väldigt liten omfattning förändra vad andra gör.
Den stora lärdomen jag dragit under den här perioden är att man inte kan springa ifrån stress, men man kan lära sig att förhålla sig till stressen och acceptera de förutsättningar som sjukdomen skapar. Keep on running!
Kenth Svensson