Kapitel 8 – Att springa snabbare än någonsin (Erik Anfält)

Posted on

Erik Anfält, foto Stockholm Marathon.

Att springa snabbare än någonsin

Stockholm Marathon 2018. Femma, fyra och femma är de senaste
tre årens SM-placeringar. Jag har med andra ord varit och
nosat på pallen men inte nått ända fram.


Åren går och kanske, med betoning på kanske, var det min
sista chans i år att ta en SM-medalj. Jag har under ganska lång
tid jobbat med målbilden hur jag under slutkilometrarna i årets
lopp kommer känna mig sådär euforiskt stark och passera löpare
på löpare.

Mitt upplägg för årets mara fastslog jag helt och hållet cirka
15 min före start efter ett kort snack med rutinerade Fredrik
Uhrbom. Frågan jag ställer till honom är hur mycket långsammare
han tror man ”bör” springa med tanke på värmen. Jag
märker på Uhrbom att han faktiskt tänker svara riktigt seriöst.
”Minst fem sekunder per kilometer i alla fall” svarar han.
Jag bestämmer mig då för att runt 75 minuter får bli min
rikttid för halvmarapasseringen.

Starten går och som väntat öppnar de flesta av mina på pappret tuffaste konkurrenter ganska mycket snabbare än mig. Jag tycker värmen känns ännu värre än väntat men försöker intala mig att det känns lika illa
för alla. Kilometrarna rullar ändå på och jag försöker ha mest
fokus på att fylla på med så mycket vätska jag kan och hålla huvudet kallt.

Halvmaran passerar jag på 1.15.27. Jag inser att vissa konkurrenter
måste vara långt före eftersom jag inte ens ser deras
ryggar. Tvingar mig ändå att inte börja jaga än då risken för att
”vägga” var uppenbar. Har suverän langning (och pepp) under
hela loppet.

Sista langningen är planerad vid 36 km. Jag bestämmer
mig för att springa med ”handbromsen i” ända dit och sen hälla
sista flaskan kallvatten över huvudet och dra en sista gel och
trycka på precis allt jag har ända in i mål. Jag följer denna plan
till 110 procent och det fokus och den kraft jag lyckas få ur mig
sista dryga sex km in mot mål känns smått overkliga.

Strax före 40 km passeringen ropar någon i publiken ”ryggen
du ser där långt bort är bronset”. Jag inser att det är NU och
inte sen jag måste leverera mitt livs maraspurt. Vet inte riktigt
hur det går till men jag lyckas hitta ytterligare en växel och
varvet på Stockholm Stadion kommer jag aldrig glömma.

Erik Anfält

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.