Kapitel 1 – Att springa mot något (Lisa Wikstrand)

Posted on

Kapitel 1 – Att springa mot något

Jag är inte en person som springer. Alls. Jag skulle säga att jag är en person som är ganska stilla. Som står stilla i mig själv. Men jag har faktiskt sprungit ett par maraton. Första gången jag kom i mål var ett par månader innan jag skulle fylla 26. Svettig, slutkörd och med världens finaste medalj på bröstet. Elliot. Tre år senare fick jag min andra gyllene medalj, Leo. För mig var att bli mamma slutet på en lång transportsträcka. Äntligen var jag framme och fick börja det jag längtat så himla mycket efter. Att få skapa en trygg familj. Ett nytt lopp att springa, i egen takt.

 

Vi brukar skoja om det där, att mäns maraton-prestationer är motsvarigheten till kvinnors förlossningar. Månaderna av förberedelser. Packandet av utrustning. Lustgas eller energi-gel? Den stora kroppsliga utmaningen. Medaljen. ”The Reward”, en öl eller en landstingsmacka. Jämförandet av tider och skador efteråt. Race reports och förlossningsberättelser. Aldrig mer! Eller? Det oändligt jobbiga som vi ändå vill gå igenom igen och igen och igen.

 

Den vanligaste frågan jag får som gift med en löpare är; “springer du?”. Mitt enkla svar är att Simon springer för oss båda. Det räcker. Jag har försökt vara delaktig i hans intressen förr. Lyssnat på oändliga konversationer om banor i Final Fantasy. Spelat tv-spel men aldrig fått grepp om kontrollerna. Vilken hoppar man med nu igen? Sen var det musiken. Jag vantrivdes i replokalerna och den sunkiga inspelningsstudion. Försökte halvhjärtat lära mig gitarr, spelade tamburin (instrumentet man ger till den i bandet som blev över men som ändå ska få känna sig lite delaktig) och körade men hördes aldrig för jag sjöng för svagt.

 

Så en dag var han löpare. Och maratonstartare. Men där tog det fetstopp för den här frun. Polletten hade trillat ner för mig. VI. MÅSTE. INTE. GÖRA. ALLT. TILLSAMMANS. På vårt bröllop läste min pappa ur Profeten av Khalil Gibran:­­

 

Fyll varandras bägare, men drick inte ur samma bägare. Ge varandra av ert bröd, men ät inte av samma stycke bröd. Sjung och dansa tillsammans och var glada. men låt var och en av er få vara ensam, Liksom strängarna på en luta är ensamma även när de vibrerar av samma musik. 
Ge era hjärtan, men inte i varandras förvar. Ty endast Livets hand förmår rymma era hjärtan. Och stå vid varandras sida, men inte för nära; Ty templets pelare står åtskilda, Och eken och cypressen växer inte i varandras skugga. 

 

Eller om man vill; spring tillsammans, men ni måste inte springa på samma bana hela tiden. Släng över en energigel när det känns som att den andra behöver det, men fokusera på ditt eget lopp. Jag och Simon springer definitivt mot samma mål. Vi springer inte alltid lika fort, våra fötter tar oss på olika vägar, vi har egna upplevelser och utmaningar. Men vi hjälps åt. Hoppar över på den andres väg när någon behöver en knuff i ryggen eller ropar att du behöver sakta ner för att klara av det här. Ibland behöver man till och med be den andre kliva av, även fast det tar emot.

 

Om några månader springer jag det där speciella maratonloppet tredje gången. Simon är både initiativtagare, tävlingsledare, funktionär och publik, men loppet är mitt. I slutet möts vi, håller med försiktiga händer vår nya medalj, en liten dotter, och njuter av The Reward tillsammans, oavsett om det är en landstingsmacka eller en öl.

/ Lisa Wikstrand

PS. Boken går att förhandsboka här!

One Reply to “Kapitel 1 – Att springa mot något (Lisa Wikstrand)”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.