Att springa ett halvmaraton
Klockan ringer 5.10, mörkret ligger tungt utanför fönstret. Det enda som lyser upp utanför är gatlampornas sken och något enstaka hus där en granne också är uppe lika tidigt som jag själv. Jag har under åren kommit på det allra bästa sättet att ta sig ut såhär tidigt. Det är att bara bestämma sig direkt när klockan ringer, kliva upp, ta stegen ut från sovrummet, dra på sig kläderna och ge sig ut. Skulle det smyga in minsta lilla tvivel och tveksamhet är det så lätt att bjuda in latheten och då kanske den rentav vinner, något som inte får hända. Men visst, alla gånger är det inte så lätt att ta sig upp från den där varma och sköna sängen. Det gäller bara att bestämma sig helt enkelt för när man väl är ute, ja, då går det ju lätt. Så är det ju alltid, eller är det så? Nej, det är inte alltid som det går lätt och fint. Under dessa tidiga rundor brukar jag ofta försöka tänka att nu ligger jag ett steg före alla andra redan från starten. Men Att leva med löpning är inte alltid lätt. Vissa dagar kan det kännas tufft, tråkigt och allmänt jobbigt.
Tro det eller ej men det är många gånger som jag har ifrågasatt varför jag håller på med detta. Många gånger har jag stannat på rundan, pratat med mig själv och övervägt om jag ska börja med någonting annat. Varför ska jag göra detta för? Det är inte bara de tidiga morgnarna som jobbet ska göras utan även efter en dag på jobbet. Då ska jag hem, byta om och ge mig ut. Under stora delar av året är det också i mörker som jag kör dessa pass. Som jag brukar se andra löpare uttrycka det ”milen ska in” och så är det kort och gott. Mil efter mil springer jag. Oftast på en mängd som innebär 12-16 mil varje vecka, så milen måste verkligen in.
När jag tvekar och ställer mig frågan ”varför” får jag alltid samma svar inom mig. För att löpning är något jag älskar och det får mig att må bra. Som alla gånger jag är iväg på lopp och får känna den där gemenskapen med alla andra. Speciellt så är det när jag tränar inför halvmaraton. Där får jag verkligen känna att jag får ut mitt allt och har också en känsla av att denna distans är det något speciellt med. Den kan nästan alla klara av på något sätt, allt handlar bara om att bestämma sig. 21097.5 meter är långt men det är överkomligt för den som tränar för det.
Känslan när jag står på startlinjen inför en halvmara är sann glädje. Att få känna känslan av att vara en del i ett stort sammanhang som det ändå är att tävla. Den får mig att kliva upp 5.10, möta mörkret och göra det dag ut och dag in. Ensamheten på mina rundor och sedan kontrasten till att vara en del av en stor händelse och sammanhang. En dag som vi alla tränat mot. En dag där vi ska nå våra mål och springa mot våra drömmar. Ja, det är detta med drömmar. För att nå en dröm krävs det också att man gör jobbet och den som ska göra jobbet är bara jag. Det finns ingen annan som kan göra det åt mig. Dagen vi alla står där på samma startlinje, ska springa samma bana och passera samma mållinje är speciell. Oavsett hur snabb du är, hur längre du är ute, hur du tar dig framåt eller hur din träning har gått är vi förenade i löpning.
Vi är alla löpare. Det är så mycket större än du kan tro.
Marcus Åberg